Även en torftig dialog är bättre en oförståendets tystnad. Sedan Ukrainakonflikten eskalerade från protester på ett torg i Kiev till ryskt övertagande av Krimhalvön och väpnad konflikt med benäget stöd från Putins Ryssland har kontakterna på toppnivå varit få mellan EU och Ryssland och än färre mellan Ryssland och Ukraina. Det finns de som velat ha det så här; frysningen av relationerna med Ryssland har varit en medveten politik och markering av Västs ogillande. Det är ändå uppenbart att tigandet inte är den väg som för framåt. EU har markerat sin ståndpunkt mer en tydligt. Man kan ju ifrågasätta handelssanktionernas effekt, men signalen är alldeles klar: Ryssland kan inte ostraffat bryta mot folkrätt och Ukrainas suveränitet. Inblandningen i östra Ukraina och stödet till separatisterna är inte acceptabelt. Nedskjutningen av passagerarplanet var droppen som fick det internationella samfundets bägare att rinna över och ledde till de utvidgade sanktionerna. Omvärlden agerar i ett läge där vi inte har en aning om Putins verkliga intentioner. Med till visshet gränsande sannolikhet är Krim förlorat – i Ukraina lär man säga "EU tog ställning, Putin tog Krim" – och de östukrainska rebellerna kämpar målmedvetet för att frigöra sig från modernationen. Ryssland är deras stöd och bundsförvant. För Ukraina är den förlusten självfallet oacceptabel, men vad säger Väst? Det "fria" östra Ukraina skulle uppenbart välja att ansluta sig till Ryssland. Nöjer sig Putin ens med det, eller vill han försäkra sig om att hela den forna Sovjetrepubliken Ukraina, som redan hann knacka på dörren till ett EU-samarbete, på ett eller annat sätt ska anslutas till den ryska maktsfären? Vilka kompromisser kan Ukrainas president Petro Porosjenko tänkas gå med på? De frågorna har vi inget klart svar på, och vi har inte heller kunnat fråga de berörda parterna vad de tänker. I alla fall innan Finlands president Sauli Niinistö i slutet av vecka träffade de två statsöverhuvudena i Sotji respektive Kiev. Vad som sades vid presidentmötena finns det få och en smula motstridiga uppgifter om, men att mötena alls kom till, att president Niinistö blev mottagen och fick agera budbärare mellan de två ska tas med försiktig optimism och ett tecken på vilja till dialog. Det är viktigt att se presidentens resa inte som en enskild finländsk insats. Niinistö agerar inte ensam förankrad bara i det finländska utrikespolitiska beslutsfattandet utan med det övriga EU:s goda minne och som en budbärare för västmakterna. Ändå är det ingen slump att det är just Niinistö som gjorde resan I sammanhanget har Finland en speciell position, inte bara som traditionell bro mellan öst och väst, utan också som EU-land som står utanför Nato. Ilta-Sanomat har intervjuat Robert Legvald, professur emeritus och specialist på Rysslandsrelationer vid Columbiauniversitetet i USA. Han ser en viktig roll för Finland i lösningen av krisen, även om han tillmäter Tyskland och USA den avgörande rollen. Men Legvald påtalar i alla fall Niinistös trovärdighet hos regimen i Moskva. Vi ska inte inbilla oss att man fann de vises sten vid Niinistös samtal i Sotji eller Kiev, lika lite som utrikesministermötet i Berlin gjorde några konkreta framsteg. Men veckoslutets möten visar i alla fall på en aktiv strävan efter en lösning. Men, som strategilektorn Tomas Ries säger i Ilta-Sanomat: Den enda som kan lösa krisen är Putin själv.