Svensk politik är inte som den finländska, men utgången i söndagens riksdagsval påminner om resultatet i vårt val 2011: Egentligen var alla utom populistpartiet förlorare. För Jimmie Åkessons Sverigedemokrater var resultatet i paritet med Sannfinländarnas ”jytky” 2011. För de rödgröna ska ordet valseger omges med citationstecken. Socialdemokraterna ökade marginellt från 30,7 procent till 31,2, Vänsterpartiet lika marginellt från 5,6 till 5,7 medan Miljöpartiet tappade från 7,3 till 6,8. Av Allianspartierna gick Centern från 6,6 till 6,1 procent, Folkpartiet från 7,1 till 5,4, Kristdemokraterna från 5,4 till 4,6 medan Moderaterna tappade stort från 30,1 till 23,2 procent. Om Löfvens sossar vann valet var det inte på grund av att de segrade utan för att Moderaterna förlorade. Både S och M tappade väljare till Sverigedemokraterna. Regeringsbildningen blir mycket svår och utan drastiskt nytänk blir det en mycket svag regering som styr Sverige de närmaste åren. Än så länge svär de borgerliga partierna vid den gamla blockpolitikens namn och avhändar ansvaret åt de segrande – eller ”segrande” – rödgröna. Det enda man är enig om är att isolera Sverige-demokraterna. Dem vill man inte ha ens som tyst bolagsman som stöd för en minoritetsregering. Sverigedemokraternas framgång var spektakulär men knappast överraskande – överraskande var däremot Moderatledaren och statsministern Fredrik Reinfeldts meddelande att han inte bara lämnar statsministerposten utan även avgår som partiordförande. Den vändningen anser bland annat statsvetaren Ulf Bjereld, som DN intervjuat, ytterligare försvåra Löfvens uppdrag: ”Löfven skulle ha behövt Reinfeldt som en stabil motpart att ta spjärn emot. Risken finns att Moderaterna tappar ännu mer nu när de ägnar sig åt interna saker, Reinfeldt är en lame duck och man inte har några tänder utåt.” I Sverige är det blockpolitiken som gäller, och så har det varit i flera mansåldrar. Fördelen är att väljarna har klara varudeklarationer för vad en röst för ett visst parti betyder. Borta är det köpslående som följer av att politiken formas av regeringsförhandlingar mellan på förhand ovissa partners. Nackdelen är den totala låsning som ett patt-?resultat som årets kan leda till. Stommen i den nya regeringen består av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Vänsterpartiet, allra minst då de hette VPK och ”K” stod för ”Kommunisterna”, har aldrig suttit i en svensk regering, och länge var Socialdemokraterna inte ens i behov av något flankstöd från vänster. I decennier fick S mellan 40 och 50 procent av rösterna, så sent som 1968 hela 50,1 procent och så sent som 1994 45,3 procent. Sedan dess har det i princip bara gått utför. Ändå är stödet dubbelt så stort som för broderpartiet i Finland. För Löfven blir regeringsbildningen en balansgång mellan Vänsterpartiet och Folkpartiet. Med också V i regeringen skulle denna vara i alla fall snäppet starkare på pappret men sannolikt utesluta ett samarbete med Folkpartiet. Stannar V som tyst bolagsman och FP tar det historiska steget över blockgränsen är matematiken ungefär densamma men förankringen bredare. Lätt blir det i alla fall inte för Löfven.