I mer än hundra år var tomten centrum för sjudande industriell verksamhet och som gav under skorstensindustrins storhetstid som mest jobb åt 1.200 anställda. I somras gick ett stycke industrihistoria i graven då Componenta smälte den sista droppen stål i mitten av juli när verksamheten lades ned. Tio hektar mark på strategisk plats nära stadskärnan töms på verksamhet och öppnar nya möjligheter. Utvecklingen är den samma världen över, i gamla industristäder lägger aktörer med sekelgamla traditioner ned då verksamheten blivit olönsam, utrymmena oändamålsenliga och låglöneländer tagit över. Det finns skräckexempel på hur detta lett till spökstäder, men också framgångsscenerier där fördomsfritt nytänk, friska investeringar och visionära planerare skänkt gamla industriområden nytt liv. Också i Finland finns många exempel på det här, i Helsingfors är gamla kabelfabriken sedan länge ett aktivt kulturcentrum, i Åbo har varvet vid Aura å blivit ett attraktivt bostadsområde och i Tammerfors sjuder fabriksbyggnaderna vid forsen av nytt liv. Den arkitekttävling som utlysts för gjuteriområdet i Jakobstad går vidare i de här fotspåren. Stadsplanearkitekt Pekka Elomaas idé är förträfflig – Wärtsilätomten är en möjlighet staden inte har råd att försumma. Både läget och det gamla byggnadsbeståndet bjuder på fantastiska möjligheter – men också rejäla utmaningar. Hundra år av gjuteriverksamhet innebär också hundra år av tungmetaller och andra mindre önskvärdas substanser som sökt sig ned i marken, saneringsarbetet kan visa sig bli mycket kostsamt. Det räcker inte heller bara med visionära planer – planerna måste också vila på en hållbar ekonomisk grund. Det måste finnas utsikter till lönsamhet i vad man än planerar för området. Fallet Maria Malm visar hur svårt detta kan vara. Pekka Elomaa tycks se realistiskt på projektet, i onsdagens ÖT påminner han om att tillväxten är långsam i Jakobstad och att behovet av rent bostadsbyggande begränsar sig till ett mindre flervåningshus per år, men att det förvisso kan finnas större efterfrågan på seniorboende. Ska vi skapa ett levande, nytt område och inte bara en sovstad på nära håll krävs ändå att man bygger också för kommers och aktivitet, men också det förutsätter att det finns efterfrågan. Utmaningarna för planeringen är alltså många och steget från en arkitekttävling till ett förverkligande är enormt – det är inte osannolikt att förslagen arkiveras utan att någonsin förverkligas. Men det kanske är bättre än att förhasta sig och låsa området för något som på sikt visar sig vara ett misstag.