Världen är långt ifrån svartvit och en indelning av människor är ett trubbigt verktyg. Det här för­svårar också en sansad diskussion i flyktingfrågan. Etiketterna ”flykting” och ”asylsökande” är först och främst generaliserande, bakom epiteten finns lika många historier som det finns individer. En trovärdig flyktingpolitik förutsätter att man snabbt, effektivt och rättvist sållar fram de verkligt nödställda. Dagens situation är en europeisk kollaps där den från början fatalt misslyckade Dublinförordningen är huvudorsaken till kaoset. Finlands envetna fasthållande vid Dublin­förordningen riskerar nu binda ris för vår egen rygg. Om flyktingleden över Balkan täpps till riskerar flödet över Ryssland att öka explosionsartat. Då ligger det inte någon större trovärdighet i att be ­resten av Europa om hjälp. Med över 30 000 asylsökande har vi också över 30 000 historier och lika många öden. De här ödena kan tyvärr ligga i kollisionskurs med varandra. Det är bara i idealistens drömmar alla flyktingar och asylsökande tacksamt och ödmjukt accepterar sin status och än mindre respekterar sina olycksbröders och -systrars frihet, rättigheter eller ens liv och lem. Den som befinner sig på flykt från förtrycket kan själv vara en förtryckare. Kyrkpressen skriver i veckans nummer (7/15) om en kristen asylsökande från Irak, bosatt i ­Jakobstad, och om hur mannen som upp­träder anonymt, trakasserats för sin tro på flykting­förläggningen. Mannen berättar hur hans för­följare uppträtt aggressivt, slitit av kedjan med ett kors han hade i en kedja om halsen, rivit hans arabiska bibel och misshandlat honom. Mannen kan namnge de utpekade trakasserarna,­ säger att de är muslimer och har polisanmält händelsen. Han är ändå otrygg och vågar inte åter­vända till förläggningen. I samma artikel säger kriminalkommissarie Ove Storvall att polisen i Jakobstad inte har någon tillförlitlig statistik över religionsrelaterade miss­handelsbrott, men att hans fingertoppskänsla ­säger att de ökat efter att flyktingtillströmningen eskalerade i höst. Problemet måste tas på allvar och är lika allvarligt som de trakasserier asylsökande utsätts för av aggressiva infödda finländare. Kyrkpressens exempel är långt ifrån unikt och ­fenomenet har också väckt uppmärksamhet i Sverige. Nuri Kino är svensk författare och journalist och grundare av organisationen A Demand For Action­ som jobbar för skydd av minoriteter i Irak och ­Syrien. Kino skrev så här i Svenska Dagbladet (6.2): ”Ska vi acceptera att sekteristiska konflikter ut­spelas på våra badhus, bibliotek, köpcenter och på våra asylboenden?”. Han understryker att han ”vill inte bidra till ytterligare polarisering men människoliv står på spel om vi är tysta. Oskyldiga drabbas, kristna, muslimer och andra”. Nuri Kino spinner vidare på frågan i en ny SvD-­artikel (18.2) ” /.../ Att vi har religiösa, etniska och politiska konflikter på våra boenden är inte ­något som alla vill kännas vid. Det utmanar oss i vår svenska identitet som ett öppet samhälle där det råder ömsesidig respekt för varandras åsikter, ­sexuell läggning och religion”. Det är här det skaver också hos oss. Vår identitet är som den svenska och vi projicerar våra värderingar på den nyanlända. Samtidigt är problemen på anläggningarna, som också Kino slår fast, ett ledningsproblem. Man blundar för att det bland de asylsökande finns människor från grupperingar i konflikt med ­varandra; den flyende kan konfronteras med representanter för dem han flyr från. Nuri Kinos artiklar fokuserar på repressalier mot kristna på flyktingförläggningarna, och han ser problemet som så stort att han är beredd att öppna­ särskilda förläggningar för kristna asylsökande, precis som man diskuterat särbehandling av hbtq-­flyktingar. Det känns som att ge upp. Svenska ärkebiskopen Antje Jackelén kallar den lösningen för ”ett nederlag för vårt samhälle”. Det är mobbaren som ska byta skola, inte den mobbade.