Det var lättade arbetsmarknadsaktörer som i går kommenterade utgången i förhandlingarna om ett samhällsdrag. FFC-basen Lauri Lyly rekommenderar sin styrelse att godkänna avtalet, Akavas ord­förande Sture Fjäder likaså liksom också FTFC:s Antti Palola. Går förslaget genom drar regeringen tillbaka de så kallade tvångslagarna och ett antal aviserade nedskärningar och skattehöjningar. Man aviserar också skattesänkningar i miljardklassen. Förutsagt alltså att alla förbund godkänner avtalet. Det finns en hel del att svälja i avtalet, och redan det faktum att FFC:s styrelse sköt upp sitt beslut med en vecka är en signal om att överenskommelsen inte blir någon promenadseger. Framför allt är det grundbulten i överenskommelsen, stipulationen om att vi från och med nästa år ska jobba 24 timmar mer än nu utan extra ersättning som kommer att bli svår att svälja. Det medgav Lauri Lyly redan i går och det säger också lokala bedömare. De 24 timmarna – tre arbetsdagar – är bara en detalj i avtalet, men avgjort den tyngsta biten och förmodligen den del av paketet som ger den största ekonomiska effekten. De tre dagarna är också politiskt sprängstoff. Då man samtidigt skulle förbinda sig till ett nollavtal i och med att de nuvarande kollektivavtalen skulle förlängas med ett år utan att man höjer lönerna, innebär överenskommelsen att man går med på sänkta löner – ett slags intern devalvering. Allt i akt och mening att öka exportindustrins konkurrenskraft. Men som sagt, medicinen blir mycket besk att svälja och det är lätt att göra förslaget till ett politiskt slagträ i den politiska kampen inom facken. Vad gör Vänsterförbundet inom de tunga facken då Socialdemokraterna ställt sig bakom för­sämringar som drabbar medlemmarna? Hur påverkar frågan personvalen i de nuvarande facken och det planerade storförbundet? Medicinen är besk men ändå en betydligt lindrigare kur än den regeringen har i medicinskåpet med flyttade söckenhelger, karensdagar och nedskuren sjukpenning, kortade semestrar och minskad semesterersättning. Ordförandena för de stora facken, som skrivit på avtalet, har inte agerat i ett vakuum. De har haft fullmakt av sina styrelser, och även om FFC nu tog en time out på en vecka kan avtalet inte ses som ett resultat av ledargarnityrets soloåkning. De är ändå fullt medvetna om problempunkterna i avtalet och det motstånd förslaget kommer att möta. Det visar på kurage och ansvarskänsla att ha drivit avtalet så här långt. Än mera krävs det för att övertyga medlemskåren och avtalets välsignelser. Samtidigt är det mer än rimligt att förutsätta ansvar också av arbetsgivarsidan. Avtalsförslaget läggs fram samtidigt som börs­bolagen aviserar kraftigt höjda utdelningar. Rimligheten borde bestå i att inte bara aktieägarna får ta del av avkastningen utan att företaget också investerar – i hemlandet. Förslaget kommer också samtidigt med nyheter om ljus i tunneln för den finländska ekonomin. Efter tre års kräftgång ökade bruttonational­produkten i fjol, om än med blygsamma 0,4 procent. Den nedgående trenden verkar i alla fall vara bruten. Den utvecklingen kan stärkas om man enas om avtalet.