Den aktuella debatten om fulljoursjukhusen är ­bara en i raden med språkpolitiska förtecken. Och visst – att språket är i fokus är helt naturligt med tanke på att grundlagen sannolikt är Vasa ­centralsjukhus enda halmstrå i kampen. Riksdagens grundlagsutskott har makt att ­sätta käppar i hjulet för regeringens planerar att beröva landskapet Österbotten på ett eget fulljoursjukhus. Österbottningarna gör alltså helt rätt i att fokusera­ på språket och vikten av akut vård på det egna ­modersmålet. Just därför är det olustigt att Jakobstad placerade­ sig på jumboplats i den senaste språkbarometern­ då det gäller språkklimatet. Det ser illa ut att Jakob­stad som en svenskdominerad kommun inte förmår leva upp till de språkservicekrav som landets svenskspråkiga ställer för egen del. Dessutom är det inte ens första gången som problemet påpekas. Också 2004 års språkbarometer identifierade ett problem med den finska språk­servicen i Jakobstad. En fullmäktigemotion av Märta-Lisa Westman (SFP) ledde den gången till ett årslångt projekt med ett så kallat språkförbindelseprojekt, men vad som hände efter det verkar ingen veta. Det som ­startade med en god föresats verkar ha helt runnit ut i sanden. Det antyder att det per automatik är generellt svårt för en språkmajoritet att sätta sig in i de problem en språkminoritet dras med och ännu ­svårare att rätta till uppdagade missförhållanden. Vi har hört beslutsfattare i Jakobstad hän­visa till ekonomiska faktorer och ändamåls­enlighet då finskspråkiga Jakobstadsbor klagar­ över svaga­ yrkesutbildningsmöjligheter eller bristande­ språkservice inom vården. Det är exakt de ­argument som landets regering använder mot de svenskspråkiga som nu känner sig kränkta över att Svenska Österbottens invånare kommer att ­vara hänvisade till Seinäjoki då det gäller en del akuta sjukdomsfall utanför kontorstid. Många svenskspråkiga beslutsfattare i Jakobstad verkar inte ha förstått att språket är en fråga om grundrättigheter, inte en fråga om ändamålsenlighet eller ekonomi. Om de då för tio år sedan hade förstått det fullt ut hade de tagit de finskspråkiga klagomålen mer på allvar och försökt lösa situationen på bästa sätt. Finskspråkiga Jakobstadsbor har en grundlagsstadgad rätt att få service på sitt modersmål då de söker sig till vården. I förlängningen är det landets svenskspråkiga som på annat sätt och i andra samman­hang får ta konsekvenserna om den politiska beslutsmajoriteten i Jakobstad av någon anledning inte kan leva upp till detta krav. Medan vården i Jakobstad verkar ha svårt att bemästra finskan finns det motsvarande problem med den svenska servicen på Mellersta Öster­bottens centralsjukhus i Karleby. I och med att vårdreformen sannolikt innebär att allt fler svenskspråkiga patienter kommer att slussas norrut till Karleby brinner det i knutarna att åstadkomma en snar förbättring på den språkliga fronten. I utbildningsfrågor har Jakobstad haft en hel del samarbete med Karleby. Rimligtvis måste det finnas en hel del som Jakobstad och Karleby ännu kan samarbeta om, utan att det sker på någondera stadens bekostnad. Den nya språkbarometerrapporten får inte den här gången sopas under mattan. Den ska uppfattas som en latläxa som ska ge anledning till konkreta och synliga förbättringar. Tvåspråkighet innebär inte kommunikation på endera finska eller svenska, genuin tvåspråkighet förutsätter att människor i servicebranschen betjänar på både finska och svenska. Beslutsfattarna­ i Jakobstad och Karleby borde ingå något slag av kontrakt som omfattar något mer konkret än ett löfte om att åstadkomma en lösning på problemet. Förmodligen borde kontraktet innefatta någon form av personalrotation mellan orterna. Jakobstad har mer av svenskspråkig kompetens, Karleby har mer av finskspråkig kompetens. Tillsammans har de båda städerna i de två olika­ landskapen alltså dubbel kompetens. Det är ett starkt trumfkort. Det vi inte själva förmår leva upp till kan vi inte kräva av andra. Just därför är den här frågan principiellt viktig.