Under veckan har regeringen åter en gång tvingats­ backa i ett av sina viktigaste projekt. Listan över debaclen är pinsamt lång, det har handlat om pensionärs­förmåner, dagvårdsavgifter, äldre­omsorg och tvångslagar – till exempel. Kommunikationsminister Anne Berners (C) famösa trafikreform är den senaste men inte nödvändigtvis den sista fadäsen.

I mars i fjol gjorde tre centrala ministrar, stats­minister Juha Sipilä (C), dåvarande finans­ministern Alexander Stubb (Saml) och justitie­minister Jari Lindström (Sannf), en segerviss knoghälsning då de som representanter för regeringen presenterat konkurrenskraftsavtalet.

Nu har en samling lärda granskat utfallet av ­avtalet. Domen är inte särskilt nådig.


Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken besitter kunskap på professorsnivå. Enligt ­rådet har regeringens bedömning av konkurrenskraftsavtalets effekt varit orealistisk.

Riktningen är rätt men åtgärderna otillräckliga, anser rådet.

Framför allt har regeringen varit alltför ­optimistisk när det gäller sysselsättningen. Paketet ­skulle skapa 40 000 jobb. Rådet anser att man uppnått ­bara hälften av det målet.

Det är illa – inte bara för dem som inte fått jobb. Glappet syns också i statsfinanserna.

Med så många jobb räknade Finansministeriet med en kostnadsneutral lösning – i stället visar ­rådet med ett minus på upp till en halv miljard.

Sammanlagt är det gap regeringen har att ta in då man spikar rambudgeten i april i miljardklass.


Då pengarna tryter finns det bara tre sätt att ­möta utmaningarna.

• Minska på utgifterna = nedskärningar.

• Öka på intäkterna = höja skatterna.

• Låna mera = öka på statsskulden.

Hittills har regeringen Sipiläs politik främst byggt på det första alternativet, att skära i statens ut­gifter.

Att höja skatterna vore i strid med regerings­programmet, och en sänkning av skuldbördan har varit det främsta motiv man fört fram för ­regeringens sparpolitik.

Det är här det hela blir en smula invecklat.


Vår bruttoskuldsättning är hög i relation till BNP, 64 procent – samtidigt är den offentliga sektorns tillgångar betydligt högre än skulderna.

Det här kunde ge rörelsefrihet att investera i ett läge där räntenivån är låg och ser ut att förbli låg under en längre tid.

Professorsgruppen anser att det alltså kunde vara klokt att finansiera offentliga investeringar genom att uppta lån, förutsatt att den kommande nyttan överstiger ränteutgifterna.

Man kunde alltså hitta en lösning på den reparations­skuld som ruvar i eftersatt vägunderhåll och som regeringen med Anne Berner som ­aktör velat gömma i ett trafiknätsbolag.

Regeringen har försökt få fart på Finland genom att bromsa.


Konkurrenskraftsavtalet har gett ojämnt för­delade besparingar med löntagarna som betalare. I vissa branscher ger ökad arbetstid utan ersättning förmodligen också ökad effektivitet, men överlag återspeglar den här lösningen en stelbent och föråldrad syn på arbete.

Handlar Finlands ekonomiska problem verkligen om att vi arbetar för lite?

I en kraftigt exportbetonad ekonomi som vår borde­ det handla om att skapa förutsättningar för att skapa produkter med internationell potential och kunna nå ut på marknaden med dem.

Konkurrenskraftsavtalet ger inte mycket stöd för sådana satsningar.

Konkurrenskraftsavtalet och en rad ned­skärningar har också haft en dämpande verkan på köpkraften och därmed den efterfrågan som kunde skapa fler jobb.


Nedskärningar i utbildningen är direkt kontraproduktiva. HBL har intervjuat FFC-ordföranden­ Jarkko Eloranta (25.1) som säger att de ned­skärningarna inte gett ett enda jobb. Enligt Elo­ranta har 600 000 personer enbart grundskol­utbildning och har enligt rapporten ett mycket ­dåligt sysselsättningsläge.

Utvärderingsgruppen hittar många utmaningar­ men ger inga färdiga lösningar. Kan regeringen ­ändå ta lyra på kritiken?