Gesten är symbolisk. Ett antal vårdare på Malmska sjukhuset i Jakobstad tänder ljus vid Otto Malms byst.

Otto Malm, en gång en av Finlands rikaste personer, donerade grundplåten till det sjukhus som nu monteras ner.

I går kom beskedet att smärtpolikliniken läggs ned, i onsdags utfördes den sista höftleds­operationen i Jakobstad. Enligt de beslut som fattats är det dagkirurgi som gäller framöver.

Det är ovisst hur länge den nyordningen får pågå. Kommande lagstiftning sätter sina begränsningar också för den nattetida primärvårdsjouren.

Alltså är det inte så konstigt att sjukvårdarna­ flockas kring bemanningsföretagen som lockar vårdpersonal till Norge och Sverige. Osäkerheten i Finland och Österbotten utlöser en oro för den ­egna försörjningen och en flyktinstinkt.

Också i Kronoby och Karleby råder osäkerhet kring samjouren. Även om lagarna stiftas av riksdagen kommer den oerhört centrala frågan om närvården att kraftigt påverka det instundande kommunalvalet.

Samtidigt dignar många regionala vårdenheter under patienttrycket. Köerna är långa och berättelserna har genom åren varit många om hur patienter tvingas ligga i korridorerna för att det inte finns plats på avdelningarna.

Just precis – verkligheten och kartan verkar inte­ gå ihop. Vem ska ta emot alla de kirurgiska­ patienter­ som inte längre får vårdas på de före detta­ kretssjukhusen?

Vilka vårdenheter ska ta hand om alla de hvc-­klienter den dagen någon jourverksamhet inte längre får finnas i Jakobstad?

Vi behöver inte ha kvar Malmska i Jakobstad för att hedra minnet av knösen Otto Malm. De etablerade politiska partierna skulle i stället behöva ­något av kommerserådets idérikedom, samarbetsförmåga och risktagningsvilja för att få kartan att överensstämma med den verklighet vi lever i för tillfället.

Hittills har de etablerade partierna inte dristat sig till att fatta några strategiska beslut för att rädda den lokala vården. Bolagiseringen av Jakobstads social- och hälsovårdsverk har lagts på is och beslutsfattare uttalar fromma förhoppningar om stöd från Vasahåll för att en dygnet runt-jour på primärvårdsnivå ska kunna fortsätta i Jakobstad även ­efter 2018.

Summa summarum håller vi som bäst på att montera ner vårdnivån i en förhoppning om att landskapet under bildning går med på att ha någon form av vård kvar i Jakobstad.

Det kan bli svårt med tanke på att tre miljarder euro ska pressas ur vården på nationell nivå under­ de närmaste åren. Centraliseringarna måste bli massiva för att den offentliga sektorn ska klara en hårdbantning av den kalibern.

Det är därför de privata vårdbolagen vädrar morgon­luft. Men på motsvarande sätt kommer ­politiska aktivistgrupper i kommunalvalet att försöka sko sig på de etablerade partiernas oförmåga att hitta hållbara lösningar i den för invånarna oerhört viktiga närvårdsfrågan.

Ju mer fria aktivistgrupper tär på de etablerade­ partiernas understöd desto mindre inflytande kommer regionen att få i landskapets beslutorgan.

Hur skulle Otto Malm ha tänkt?

Svårt att säga, men ett är säkert. Han skulle i alla fall inte ha vilat på lagrarna.

Även om framtiden är oviss finns det i dags­läget positiva fenomen att ta fasta på. Hvc-läkar­situationen i Jakobstad är ljus med möjligheter till specialisering för de unga läkarna.

Många utrymmen i sjukhuset är nyrenoverade och i mars kommer Malmska dessutom att ta i drift en magnetröntgenapparat som har kostat 800 000 euro.

Den som fattas är en hållbar, lokalpolitisk strategi­ om hur närvården i norra svenska Österbotten ska säkras.

Vasa kommer inte att leverera den strategin. Den ska stakas ut av de etablerade, politiska besluts­fattarna i Jakobstad och Karleby.

För väljarna är tillgången till närvård oerhört central.

Stora och viktiga värden står på spel.