Den gångna vintern har varit en mardröm för vägtrafikanterna. Hala vägar och djupa hjulspår har orsakat rader av avkörningar och tillbud, och kritiken från både vanliga bilister och yrkeschaufförer har varit frän.

Delvis handlar det om en sällsynt besvärlig vinter med temperaturer som pumpat upp och ned och snö som smält och frusit om vartannat.

Det här räcker ändå inte som förklaring.

Med snabbare reaktioner på snöfallet och fler väghyvlar i trafik hade det inte behövt se ut som det gjort i vinter.

Problemet är att vi skapat ett system där ingen egentligen bär ett helhetsansvar.

Beslutskedjan är snårig och aktörerna är många. Delat ansvar är inget ansvar.

Det är NTM-centralen som har det yttersta ansvaret för vägunderhållet. Närings-, trafik- och miljöcentralen är det statliga regionala ämbetsverket, en arvtagare till de gamla länsstyrelserna, med en mycket bred ansvarspalett där vägunderhållet bara är ett av många ansvarsområden.

Länsstyrelserna är historia, liksom det forna Vägverket. Dess funktioner har bolagiserats i Destia som numera ägs av Ahlström Capital, sedan staten sålde sitt innehav i juli 2014.

Som om detta inte var invecklat nog är också ­Destia i de flesta fall bara beställare med själva grovjobbet utlagt på en rad underleverantörer.

ÖT har varit inne på de dåligt skötta vägarna ett antal gånger under vintern. Den 23 mars beskrev Anders Östergård, högsta chef för vägunderhållet i regionen på NTM-centralen, läget så här: ”Vårt avtal är med Destia – som inte har någon skyldighet att meddela oss vilka deras underleverantörer är. Inte enligt nuvarande avtalsform. Precis som vi inte heller känner till hurudan utrustning vägarna sköts med. Vi har bara krav på slutresultatet.”

Östergård förklarar också det omöjliga i att ”fem karlar ska övervaka 8 000 kilometer väg” – övervakningen av hur jobbet utförs begränsas till stickprov. Och någon bättring är inte i sikte, man ska krympa personalen med 20 procent fram till år 2018.

En underentreprenör som uttalar sig anonymt talar om ”slavkontrakt, osund konkurrens, noll kvalitetskontroll, och att plogare inte får ploga trots snöfall” och att man som underentreprenör håller käften för att verksamheten alls ska gå runt.

Vägunderhållet är praktexemplet på ansvarsdelning, privatisering och outsourcing som slagit fel.

I den ansvarskedja som uppstått är det lätt att skylla på varandra när det i själva verket handlar om ett allvarligt systemfel.

Vägunderhåll är – i ordets sanna betydelse – en livsviktig funktion. Illa skötta vägar kan få katastrofala följder. Hittills tycks vi ha kommit undan med hotfulla incidenter, men vem bär det yttersta ansvaret om det inträffar en riktigt allvarlig olycka?

Också utan den hotbilden handlar det om att garantera medborgarnas rätt till trygga resor.

Verkligheten på de finländska vintervägarna visar på svagheterna i tänket bakom det splittrade ansvaret.