Terroristerna har slagit till igen i en liga avskyvärd som feg attack som dödade 22 och skadade ett femtiotal skadade. Många av offren uppges vara barn.

Attacken kom i ett Storbritannien berett på terrordåd. Landet har de två senaste åren haft höjd terrorberedskap – ändå lyckades en ensam gärningsman meja ned en folkhop på Westminster Bridge i London i vintras och nu slå till mot en konsert som lockat en tusentals unga till en konsert i Manchesters största inomhusarena.

Det är knappt två månader sedan lastbilsattacken på Drottninggatan i Stockholm.

Nice i juli 2016, Berlin i december, London i mars 2017, Stockholm i april och nu Manchester. Terrorattackerna lämnar efter sig en omvärld i chock, sorg och förtvivlan – men också rädsla.

Det är inte bombvästar, kulsprutor eller giftgaser som är terroristens viktigaste vapen.

Det är rädslan.

Den rädslan riskerar förlama oss. Rädslan gör att vi inte heller tänker rationellt.

Karin Creutz, forskare i islamism, extremism och nationalism vid Helsingfors universitet, likande i en i Yleintervju i vintras (2.1) rädslan vid en tumör som slår rot i samhällssjälen och förpestar samhällsdebatten.

"Rädsla gör att vi förhåller oss väldigt emotionellt och inte intellektuellt till det som sker i vår omvärld. Det här ökar risken för motsättningar och en uppdelning i ett 'vi' mot 'dem'", säger Creutz.

Vill man uttrycka det lite poetiskt kan man citera titeln på Rainer Werner Fassbinders film från 1974, "Rädslan urholkar själen".

Fassbinders film handlar om rasism och utanförskap i det västtyska samhället efter andra världskriget, men titeln känns nästan profetisk inför den terrorvåg Fassbinder själv ännu inte hade en aning om.

Det är lätt att säga på distans, men är ändå uppenbart: vi får inte låta rädslan segra.

Det har sagts efter varje terrordåd, och det tål att upprepas. Ordförande för stadsfullmäktige i Manchester, Sir Richard Leese, gav ord åt den här tanken med sitt uttalande: "Vi hukar inte för det onda. Vi fortsätter vårt liv, och nu är det dags att visa hur starka vi är."

Bomber sprider rädsla men rädsla kan övervinnas, och bombning av civila är ett ineffektivt sätt att kuva ett folk.

Under Blitzen; de tyska bombanfallen över Storbritannien i början av andra världskriget, dog 43 381 döda och sårades 50 856. Detta knäckte inte britterna utan snarare stärkte kampviljan.

Det är den andan som också Leese vill mana fram och som man kunnat se efter alla de attacker som drabbat Europa de senaste åren.

Det är lätt att hålla med, liksom då Leese säger (HS 23.5) att han kämpar för att förstå varför just unga och barn utsattes för attacken, och att man kan föra den kampen men ändå inte förstå.

När detta skrivs har ingen påtagit sig attacken, men sociala medier med anknytning till terrornätverket IS lär fyllas av jublande kommentarer och uppmaningar till ensamvargar att fortsätta på den väg som självmordsbombaren i Manchester anträtt.

På hemmaplan är jihadisterna i terrornätverket försvagat och trängt. Drömmarna om kalifatet har mer eller mindre smulats sönder vartefter man fått ge upp sina positioner i Irak och Syrien.

Med ensamvargar som sprider död och skräck på bortplan flyttar IS uppmärksamheten från sitt underläge.

På ett plan är terror alltid kontraproduktivt, för varje feg attack ökar omvärldens hat och fördomar mot den kategori terroristerna företräder, och ger näring åt främlingsfientliga rörelser. Det i sin tur ökar hatet hos frustrerade unga män med invandrarbakgrund.

Därför är det viktigt att minnas att det inte var "muslimer" som sprängde bomben i Manchester utan en feg brottsling.