I en intervju för Helsingin Sanomat sade Yles ansvariga chefredaktör Atte Jääskeläinen i lördags (28/5) att Opinionsnämnden för massmedier (ONM) eller en utomstående utredningsperson inte beslutar om Yles journalistiska linje eller organisation och att "Om ONM börjar bestämma för mycket om Rundradions journalistiska linje måste Rundradion säkert grunda ett eget organ".

Dagen därpå, i söndags, backade Jääskeläinen och sade att han varit sarkastisk. "För att säga det rakt ut så gjorde jag bort mig med ett oförsiktigt uttalande i en allvarlig fråga. Jag vill inte skaka om ONM:s ställning. Jag vill ha ett starkt ONM", skrev han på Twitter.

I måndags kom beskedet att han avgår med omedelbar verkan.

Jääskeläinens pudel var så praktfull att den tyder på att han menat vad han sagt men inte insett innebörden av det sagda förrän responsen började hagla.

Det har stormat kring Yle i allmänhet och Jääskeläinen i synnerhet sedan i vintras och uppståndelsen kring nyheten om att släktingar till statsminister Sipilä ägde andelar i företaget Katera Steel som gjort affärer med statsägda gruvbolaget Talvivaara, som i sin tur precis beviljats betydanden tilläggsfinansiering av regeringen Sipilä.

Statsministern bombarderade under en kväll redaktören bakom nyheten och chefredaktör Jääskeläinen med upprörda mejl, och under de påföljande dagarna lade denne lock på det mesta av fortsatt rapportering om kopplingarna.

Det finns två viktiga konklusioner om händelserna, som bara till synes står i strid med varandra.

• Riksdagens justitieombudsman slog den 1 februari fast att statsminister Sipilä inte var jävig då regeringen behandlade tilläggsfinansieringen för Talvivaara.

• Opinionsnämnden för massmedier (ONM) friade senare i februari Yle för hanteringen av nyheten, och ansåg att Yle inte behövde höra statsministern i fallet Talvivaara.

I Yles nyhet hävdades aldrig att det förelåg något jäv, men kopplingen var sådan att sammanhanget måste lyftas fram.

Men det är inte här skon klämmer för Jääskeläinen.

• I mars fällde ONM Yle för att ha gett efter för påtryckningar då Jääskeläinen ingrep i redaktionens arbete med Talvivaaranyheten. Det handlar om artiklar som ska ha stoppats och en redaktör som fick en – sedermera tillbakatagen – varning för att trots tillsägelse ta upp frågan in ett program.

Debatten har gått het sedan dess och för någon vecka sedan kom professor Olli Mäenpääs rapport där han dömer ut Yles beslutskultur i allmänhet och hanteringen av Terrafameaffären i synnerhet.

I diskussionen om Atte Jääskeläinens agerande har man delvis pratat förbi varandra. Man förmår inte skilja på två saker.

• Det är inte bara chefredaktörens rättighet utan rentav skyldighet att övervaka innehållet i det som redaktionen producerar. Chefredaktören ansvarar både för att innehållet håller hög kvalitet och håller sig inom lagens ramar. Missar hen den sistnämnda aspekten är det både den som producerat innehållet som chefredaktören som riskerar stå inför rätta.

• Besluten ska tas utan yttre inblandning. I Journalistreglerna 2. paragraf sägs så här: Avgöranden om innehållet i informationsförmedlingen ska fattas på journalistiska grunder. Denna beslutanderätt får inte under några omständigheter överlåtas till någon utanför redaktionen.

Bestämmelsen är solklar. I en normal västerländsk demokrati finns en moralkod som avhåller ansvarsfulla politiker från att ens försöka. Det är svårt att tänka sig att Stefan Löfven skulle ha överlevt som statsminister om han agerat som Sipilä.

Atte Jääskeläinen var trängd mellan halvkvädna hot från makthavarna om strypt finansiering och kraven på journalistisk rörelsefrihet från redaktionernas sida. Det länder honom till heders att ha backat, men bara det att en erfaren journalist tänkt högt som han gjorde visar på hur trängd han måste ha upplevt situationen.

Jääskeläinens avgång var ingen överraskning och var förmodligen nödvändig.

Ett chefsbyte löser ändå inte det verkliga problemet, hur man ska trygga Yles oberoende.