Politiken är nyckfull. Det blev palatsrevolution i Sannfinländarna och plötsligt befinner sig regeringsföreträdarna i en situation med enbart dåliga alternativ.

Det behövdes inte mer än ett par timmar av överläggningar på måndag innan statsminister Juha Sipilä (C) och Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo insåg att det inte finns förutsättningar för ett fortsatt regeringssamarbete med Sannfinländarna.

Timo Soinis sannfinländska parti var ett helt annat än det extremnationalistiska parti som leds av Jussi Halla-aho. Centern och Samlingspartiets företrädare är inte redo för en skärpt invandringspolitik av den typ Halla-aho står för.

Förutom att värdegrunden skiljer sviktar det också i tillit, vilket kunde bli ödesdigert då det gäller regeringens funktionsduglighet.

Republikens president Sauli Niinistö var redan på söndag ovanligt tydlig om var gränsen går då det gäller Sannfinländarna som en del av den finländska statsmakten. Då han intervjuades i finska 20.30-nyheterna i TV 1 på söndag kväll sa han att det är fullt möjligt att vara invandringskritisk.

– Det kan var och en vara, det är en åsikt. Men om man ifrågasätter invandrares människovärde har man passerat en gräns, sa Niinistö.

Niinistö tillade att han ännu inte har sett till någon effektiv ånger från de rasismdömda sannfinländarnas sida. Niinistö tänkte givetvis på ordförande Jussi Halla-aho och den nya andra vice basen Teuvo Hakkarainen som båda är dömda för hets mot folkgrupp.

Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo sade å sin sida att de nya Sannfinländarna inte behöver godkänna Samlingspartiets värderingar, men att de måste godta västerländska demokratiska och humanistiska värden.

Både Sauli Niinistö och Petteri Orpo hann på söndag också lufta sin oro då det gäller nya Sannfinländarnas förhållande till EU. Den avviker starkt från den nuvarande regeringens relation.
Mot den bakgrunden var den nu aktuella regeringskrisen inte oväntad. Men samtidigt känns det knappast attraktivt för vare sig Centern eller Samlingspartiet att utlysa nyval.

Dels har partierna satt in enorm prestige i vård- och landskapsreformen, dels är gallupsiffrorna just nu allt annat än bra.

Alltså återstår inte många andra alternativ än att försöka komma till skott i förhandlingar med några oppositionspartier. Men det är heller inte lätt med tanke på att både Socialdemokraterna och De gröna inte verkar särskilt intresserade av att hjälpa Juha Sipilä i en regeringssondering.

SFP är redo att förhandla, likaså Kristdemokraterna. Men det här kommer förstås att kosta en hel del i form av politiska eftergifter till de partier som går in för att bygga upp en ny regeringskoalition.

KD kan få en chans att avstyra den katastrofala alkohollag som ger starköl i affärerna medan en omfattande jour-status för Vasa centralsjukhus är ett bra lockbete då det gäller SFP. Men förmodligen kommer partierna att kräva betydligt mer än så. Både SFP och KD har redan hunnit flagga för en rejäl omförhandling av regeringsprogrammet.

Det betyder sannolikt att SFP också vill se att förslaget om frivillig skolsvenska sätts i malpåse. SFP har nu ett gyllene läge för en rejäl revansch efter den ökenvandring partiet tvingades ut på efter riksdagsvalet 2015.

Å andra sidan ger en konstellation om C + Saml + SFP + KD en ytterst knapp riksdagsmajoritet om 101 mandat. Det är inte mycket att bygga en regering på.

De grönas ointresse för regeringsförhandlingar kan härledas ur de färska gallupsiffrorna som ger partiet ett stöd om 14,3 procent. Partiet är nu i toppform för ett riksdagsval.

Den kupp som drabbade Timo Soini är självförvållad. Han borde i tid ha tagit itu med den hårdföra Suomen sisu-falang som han lockade med i sin iver att bygga ett stort parti.

Nu tog Suomen sisu över hans parti. Därmed är också den sannfinländska storhetstiden över.

För finländsk politik utgör äventyret med ett högerpopulistiskt parti i regeringen en nyttig näsbränna. Sensmoralen är att du aldrig vet vem du får med dig i båten.