Mot den bakgrunden är det lätt förstå den chock som utbröt hos Fatima Långström då hon i förra veckan möttes av skelettdelar på sin fars grav. Hon har alldeles rätt i att graven borde vara i skick nio månader efter jordfästningen.

Handlar det om resursbrist, slarv eller en kombination av tjäle och spöregn? Svaret lär vi aldrig få, men ansvaret ligger hur som helst hos den kyrkliga samhälligheten.

Det är viktigt att alla led i en gravläggnings­process sköts med värdighet och respekt.