Beslutet var det enda vettiga. Malmska sjukhuset får behålla dygnet runt-jouren till utgången av år 2019.

I tisdags kom beskedet att Social- och hälsovårdsministeriet beviljat Malmska undantagstillstånd.

Vad som händer då tillståndet går ut, då 2019 övergår i 2020 är höljt i dunkel. Det årsskiftet ­markerat – ska markera! – övergången till en ny era då de nya landskapen ska ta över och vård­reformen ska träda i kraft.

Det lagpaketet gick nu kanske inte tillbaka till ­ruta ett men ska i alla fall granskas grundligt och med brådskande tidtabell sedan regeringen för några veckor sedan fick en rejäl bakläxa av grundlagsutskottet.

Vad som än kommer med det paketet ger det nu uppnådda undantagstillståndet andrum och hopp om att Jakobstadsregionen också i i fortsättningen ska ha tillgång till jour på primärnivå dygnet runt.

Det är det enda rimliga för en region med nära 50 000 invånare.

Eller rimligt och rimligt – det verkligt rimliga ­hade varit att erbjuda åtminstone delar av de tjänster man tvingat avstå under de senaste årens indragningskarusell.

Beslutet är också en begriplig nyhet i flödet av ­byråkratiska vändningar i evighetsdebatten om vårdreformen. Plötsligt handlar det om helt ­konkreta frågor om vart du och jag ska vända oss då vi drabbas av ohälsa.

Det är det som hela vårdreformen borde handla om och som den ursprungligen lanserades som; ett projekt för att förenkla strukturer, riva skyddsmurar och ge raka rör för den som kommer in i vården.

Det hade förutsatt ett bygge som börjar nerifrån med frågor om vad patientens behov och hur man, oavsett om vem som erbjuder servicen, kan trygga god vård och korta kötider.

Den ursprungliga målsättningen var ut­tryckligen att riva skrankorna mellan primär- och specialistvård.

Den målsättningen kan man kanske uppnå men verkar inte vara den högsta prioriteten i ett lagbygge och en diskussion som främst fokuserat på principfrågor om valfrihet och landskapsförvaltning.

Valfriheten seglade upp som Samlingspartiets knäckfråga som Centern svalde för att få igenom sin käpphäst, landskapsreformen och de 18 landskapen.

Under färdens gång har den ena experten efter­ den andra pekat på problem i förslaget, men den kritiken har regeringen konsekvent skakat av sig – tills den slutliga kallduschen från grundlags­utskottet.

Å andra sidan är det uppenbart att en grundlig reform behövs, och detta med en snabb tidtabell. Ingen kan påstå att dagens system är perfekt.

Trots att man nu fått tilläggstid räcker denna inte till för någon total ombyggnad av förslaget. Men de grundläggande felen måste man åtgärda.

Ändå kan vad som helst hända 2020 – det är riksdagsval 2019, och åtminstone SDP är berett att riva upp hela paketet.