Vad definierar en nation?
Svenska Wikipedias svar är ”ett kollektiv av människor som förenas av gemensamma faktorer såsom språk, religion, etnicitet, härstamning, historia, kultur, traditioner, gemensam styrelseform och sociala normer.” Till skillnad från den här synen kan nationen också definieras helt fritt från det kulturella kittet och helt enkelt handla om ett område omslutet av gränser. Inom de gränserna kan en mångfald av etniciteter och språk – mer eller mindre – i gott samförstånd samsas om idén om en gemensam nation.
I ett internationellt perspektiv, eller ens ett europeiskt sådant, är helt monokulturella och enspråkiga nationer ytterst sällsynta, ändå kan upplevelsen av att utgöra en nation vara stark.
Tanken på språket som enda faktor som definierar nationen är därmed illa förankrad i verkligheten.
Den finska nationalistiska väckelsen på 1800-talet hade sin grogrund i verkliga missförhållanden och språkliga orättvisor.
Finskan var eftersatt inom snart sagt alla sektorer i samhället, och kraven på språklig rättvisa möttes av arrogans och oförståelse av dem som såg sina privilegier hotade.
Samtidigt fanns en stark upplevelse av en gemensam finsk identitet med bland annat Topelius som en förgrundsgestalt. Topelius var svensktalande finne, finlandssvenskheten uppfanns först några decennier senare.
Steg för steg avvecklades det samhälle som gav svenskspråkiga privilegier de finsktalande inte hade, och det självständiga Finland var också ett språkligt jämbördigt land med lika rättigheter oavsett om ditt modersmål var finska eller svenska.
Nationalspråksstatusen var en garant för att den minskande andelen finländare med svenska som modersmål behandlades på lika grunder som sina finsktalande bröder och syskon. Den finska språknationalismen borde därmed ha gjort sitt och nöjd med sitt värv förpassa sina kamporganisationer till historien.
Riktigt så gick det ju inte, och Finskhetsförbundet lever och har hälsan med Sampo Terho, före detta sannfinländare, numera Nytt alternativ och minister, som ordförande.
Sannfinländarnas nya ordförande Jussi Halla-aho gästade Jakobstad och Karleby i onsdags och klargjorde sin från förr definitiva ståndpunkt i språkfrågan: Finland är inte tvåspråkigt, men den ”lilla” svenskspråkiga minoriteten ska ha språkminoritetens rättigheter. ”Men att det här leder till mobbning av resterande 95 procent är helt oacceptabelt”, sade Halla-aho i torsdagens ÖT och slog fast det borde räcka med ett nationalspråk.
Den ”mobbning” Halla-aho syftar på är naturligtvis privilegiet att lära sig svenska i skolan, som efter decennier av ivrig finskhetspropaganda fåtts att framstå som den förhatliga ”tvångssvenskan”.
Lasse Lehtinen, författare och tidigare riksdagsledamot och EU-parlamentariker för SDP, skrev nyligen (14.7) i en kolumn i Ilta-Sanomat om hur finländska politiker i allmänhet sitter på nordiska möten ”snopet med hörlurar på sig” då kollegerna talar, och att det enligt en majoritet av Finlands befolkning är helt i sin ordning ”eftersom tvångssvenskan är rena mobbningen”.
Lehtinen skriver både om ”lärda finskspråkiga” som anser svenskan helt onödig eftersom de flesta aldrig kommer att behöva språket och finlandssvenska föräldrar som är rädda att sätta sina barn i skolor där man också talar finska eller andra språk.
”Än sen då”, frågar sig Lehtinen och slår fast att man alltid talat finska på rasterna också i tyska, franska och ryska skolan – poängen är frågan om hur effektiv undervisningen i det egna språket är. ”Det är naturligtvis stor politisk dumhet att vara emot svenskan”, skriver Lahtinen och pekar på hur de som talar svenska sysselsätter sig bra.
Lehtinen vill i stället för att man ”beskyddar” barnen för svenskan höja nivån på undervisningen och inleda den tidigare.
Han blickar också utåt i ett vidare perspektiv och slår fast att Sverige och svenskan är band till det Väst som Finland hör till. ”Det är därifrån vår demokratiska samhällsstruktur och nordiska syn på livet kommer, och som vi med all makt bör bevara.”
Halla-aho borde lyssna på Lehtinen.
Opinion
22.7.2017
Halla-aho kvar i språkkriget
Tanken på språket som enda faktor som definierar nationen är därmed illa förankrad i verkligheten.