De senaste åren har varit magra för löntagaren. Löneökningarna har varit obetydliga eller rentav uteblivit, arbetstiden har förlängts och offentliganställda har fått se semesterersättningen skäras ned.Honnörsordet har varit "återhållsamhet", och återhållsamhet åberopas också nu då hjulen börjar rulla.

I finska Yles aktualitetsprogram Ykkösaamu i torsdags diskuterade chefsekonomerna Ralf Sund, STTK, och Jussi Mustonen, näringslivscentralen EK, hur den ekonomiska utvecklingen kommer att påverka höstens löneförhandlingar.

Ralf Sund ansåg att höjningarna borde ligga minst kring enprocenentsstrecket för att ens på något sätt upprätthålla den köpkraft som naggats i kanten av konkurrenskraftsavtalet.

Jussi Mustonen ansåg det lite ofruktbart att bara diskutera procenter, utan ville att man i stället skulle ta i betraktande hela den kostnad som uppstår för arbetsgivaren med alla de lösningar som ingår i ett avtal. Det indirekta budskapet var att till och med den där ena procenten Sund talade om kommer att sitt hårt vid höstens förhandlingar.

Den ökningen skulle ligga i linje med löneutvecklingen från 2005 till 2016, då en heltidsanställd finländares inkomster enligt Helsingin Sanomat (3.8) steg med 1,1 procent.

En heltidsanställd finländare tjänade 2016 i medeltal 42 250 euro inklusive bonusar och naturaförmåner.

Ökningen från året innan var 475 euro.

Samtidigt, som på en annan planet men ändå i Finland: Verkställande direktören för ett stort börsbolag tjänade samma år i medeltal 1 110 000 euro, cirka 23 000 euro mer än 2015.

Bara ökningen motsvarar mer än en halv finländsk medellön.

Helsingin Sanomat har granskat börsdirektörernas inkomstutveckling över tid. Granskningen visar att den recession som märkts i den vanliga medborgarens börs under de nästan tio år som recessionen varat gått ganska spårlöst förbi på toppnivå.

1 110 000 euro är mycket pengar, men visar samtidigt medeltalets trubbighet som mått då det granskade underlaget är relativt litet.

Statistiken förvrids av det absoluta toppskiktets svindlande höga inkomster, inklusive lön, bonusar, aktierelaterade belöningar och pensionstillägg.

• Rajeev Suri Nokia 9 508 156

• Jussi Pesonen UPM 6 065 000

• Karl Stadigh Sampo 5 512 732

• Henrik Ehrnrooth Kone 4 877 900

Till saken hör dessutom generösa fallskärmar. Om till exempel UPM-direktören Pesonen blir uppsagd kan han lyfta ett avgångsvederlag på 2 697 500 euro.

Det är lätt att argumentera för att den högsta ledningen ska belönas för sina ansträngningar och ansvarstagande. Men vilken multiplikator är rimlig?

Enligt Helsingin Sanomats kalkyl går det 26,3 vanliga löntagare på en vd för ett stort börsbolag.

Jämför man medellöntagarens lön med dem som toppar direktörerna inkomstlista blir skillnaden än mer svindlande.

Är det här något mer än en sifferexercis avsedd att kittla avundsjukan? Javisst. Statistiken är ett uttryck för en samhällsutveckling som pågått länge. Hade HS haft tillgång till tidsserier som sträcker sig ytterligare några decennier tillbaka i tiden hade man någonstans sett ett kvanthopp där topplönerna började dra i väg på allvar. Inkomstskillnader har alltid funnits och måste finnas, men ännu ett par generationer tillbaka var gapet, det som vi på denna plats kallat för "bergsrådsindexet", måttligt.

Utvecklingen undergräver samhällsmoralen. Siffrorna ger vapen in hand för facket att yrka på att konjunkturstegringen ska mätas ut i höstens löneförhandlingar eftersom också ledningen sett till att förse sig. Det här är delvis en synvilla, eller i alla fall ett exempel på tunnelseende.

Man missar den strukturella biten. Det är ägarna som väljer hur man vill belöna sin företagsledning. De givmilda belöningarna tas ur ägarens, inte de övriga anställdas ficka. Då en stor del av börsbolagen dessutom numera ägs av utländska intressen flyr de pengarna delvis också undan skattmasen.

Diskussionen borde därmed snarast handla om moral och anständighet. Anständigheten påbjuder en rimlig löneutveckling också för löntagaren.