Då den nygrundade republiken Finland mödosamt reste sig ur inbördeskrigets fasor och började formas som självständig nation på 1920-talet var det ett kluvet folk i en orolig tid som sökte sin väg ut i världen. Tudelningen ledde till en polarisering med fascistoida Fosterländska folkrörelsen (IKL), Lapporörelsen och Akademiska Karelensällskapet (AKS) på högerkanten och sedermera förbjudna kommunistpartiet till vänster. Kommunisterna agerade med stöd av moderpartiet i Sovjetunionen och många finländska kommunister var involverade i sovjetiska underrättelseoperationer i Finland. Detta finns omskrivet i en numera rätt omfattande litteratur kring temat, som speciellt sedan kalla krigets slut lockat till sig forskare. Nu har den flitige populärhistorikern K-G Olin tagit sig an ämnet och hittat också österbottniska dimensioner. Resultatet imponerar, Olin har gjort ett grundligt arkivjobb med många förstahandskällor – han har inte förlitat sig till de många samtida tidningsrapporterna som han citerar flitigt. Olin levererar som vanligt en rapp prosa, och sällan har han väl haft sådant flyt i pennan som nu – här och där är det rena thrillern han levererar. Det här kan också bli lite av ett problem. Olins anekdotiska berättargrepp är mera underhållande än analytiskt, man får den ena rafflande historien efter den andra till livs men har svårt att skönja helheten. Men som sagt bygger ”Spionkriget” på ett grundligt förarbete. Olin har klara belägg för det omfattande spio-nage och försök att stöda Sovjetunionen som bedrevs i Finland under mellankrigstiden. Mest spektakulär är historien en tråd som börjar spinnas upp med en övergiven bil vid östgränsen och slutar med att man avslöjar ett spionnätverk med förgreningar inte bara i Europa utan också Nordamerika och Asien. I den historien kretsar det kring en lika gåtfull som uppenbart skön ryskfödd mästerspion vid namn Lydia Stahl, misstänkt också av det franska kontraspionaget, och i den känner sig den kände bildhuggaren Wäinö Aaltonen hotad till livet och Finlands USA-ambassadör Leonard Åström fruktar att hans släktskap med Ingrid Boström ska komma i dagen. K-G Olins många exempel visar med vilken intensitet Stalins Sovjetunionen försökte ingripa i Finlands samhällsutveckling under den här tiden och hur många man lyckades värva för att avslöja hemligheter. Historierna vilar som sagt på en solid grund av arkivarbete. Ändå finns det somt som skaver i berättelsen. Uttryck som ”den notoriske kommunisten” och ”ökänd indisk-svensk kommunistledare” anstår inte riktigt en historiker med distans till sitt tema. En författare med en så uppenbar politisk agenda som Örnulf Tigerstedt, nazistsympatisör, medlem i IKL och nordisk pådrivare av det av Geobbels stiftade Tyska Författarförbundet, får stoltsera med motton för några av kapitlen. De onödiga epiteten och hänvisningarna till Tigerstedt förtar trovärdighet i det gedigna arbete Olin lagt på boken.