Flodvågen skiljde honom från föräldrarna men Hannes Bergström överlevde tsunamin som genom ett mirakel. Han var ett år och åtta månader och minns ingenting av den ofantliga naturkatastrof som drabbade världen för tio år sedan. Sin mamma Suzanne Bergström minns Hannes med fotografiernas hjälp. Hans pappa Marko Kärkkäinen har sparat en hel låda med tidningsklipp och bilder som han småningom ska få. Hans mormor Karin Bergström har gjort ett minnesalbum som också ska bli hans. – Tack vare att Hannes räddades har vi orkat gå vidare, säger Karin Bergström. Det är tidig morgon när vi kommer fram till Tungelsta i Västerhaninge utanför Stockholm. Hannes har rest med sin pappa med tåg från västkusten, där de bor, för att hälsa på mormor och morfar och moster Birgitta Bergström och sin tio dagar gamla kusin Elias. Birgitta säger att hon aldrig tidigare försökt sätta ord på hur hon hanterat sorgen efter sin syster. – Det har handlat om att ta en dag i taget. Jag var väldigt mycket med Hannes det första halvåret då Marko var dålig. Nu försöker jag njuta av stunden och tänker ofta på vad den levnadsglada Sussi skulle ha sagt och tänkt om det jag företar mig. – Nu när jag fått barn vet jag att hon skulle ha varit överlycklig. Hon skulle ha ringt mig varje dag och frågat hur det går. Hannes sitter i soffan och smeker lilla Elias på ena foten. Marko kommer från sin motionsrunda, och far och son börjar munhuggas om sonens hårklippning som mer eller mindre tvingades fram inför mötet med pressen. Hannes berättar att han fyller tolv år i april. Han går i en stor klass med 31 elever i Bohusskolan. Hans favoritämne är naturorientering. – Att testa olika saker och konstruera tekniska lösningar är bäst. Han seglar jolle men just nu ligger den hobbyn i lä för träningen med trick-sparkcykeln. Det finns en ramp där han bor och han plockar fram sin telefon och visar en filmsekvens på ett av de halsbrytande trick han lärt sig hittills. Vardagen rullar på trots att saknaden finns där. – Det blir aldrig detsamma enbart med en pappa. Jag kan aldrig kompensera Sussi. Jag träffade Sussi när vi tågluffade i Grekland 1992. Vi hade varit tillsammans i tolv år, säger Marko Kärkkäinen. Framför dem i vardagsrummet hos mormor och morfar Sven och Karin Bergström finns en minnesplats över Suzanne med bilder, ljus och en namnskylt i trä. Hennes aska strödde familjen i havet. – Skylten tillverkade hon själv som barn, säger Karin. Hannes ställer sig på knä i soffan med armarna över soffkarmen och lyssnar intresserat när mormor och morfar börjar berätta om hur det gick till när de flyttade från Finland till Sverige. Vöråbon Sven Bergström hade utbildat sig till bilmekaniker i yrkeskolan i Vasa. På den tiden annonserade bilföretagen i Stockholm efter montörer i Vasabladet var och varannan vecka och Sven beslöt nappa på. Karin, som hette Pitkänen, kom från Lojo som 17-åring. Hennes förnamn är egentligen Lahja men det kunde ingen säga i Sverige så hon försvenskade sitt andra namn Kaarina till Karin. Att hon har rötterna i Karelen behöver hon inte säga. Det syns nästan i hennes personlighet och det gästvänliga mottagande hon bjuder på. Hon kom till Sverige för att hjälpa sin syster sköta barn och började sedan som så många andra finländare jobba på Marabous chokladfabrik. Men sedan har hon gjort mycket annat. Bland annat utfört det grannlaga arbetet att spänna strängar åt Björn Borg i hans tennisracketar. – En gång kom han klockan fyra på morgonen, säger hon. Sven och Karins vägar korsades på finlandsvenskarnas populära dans på Medborgarplatsen. 1997 åkte de första gången till Thailand på semester och sedan dess har de varit där 32 gånger, senast för två år sedan. Sven Bergström har blivit Mr Seven med thailändarna (det är lättare att säga seven än Sven). I december 2004 var de där tillsammans med dottern Suzanne, hennes sambo Marko, lilla Hannes, Markos föräldrar Raija och Asko Kärkkäinen samt Hannes farbror Kim med fru. Tre dagar före jul reste Sven och Karin Bergström hem till Västerhaninge medan de andr­a skulle stanna kvar och fira jul i Khao Lak. Marko berättar om händelsen som han gått igenom så oändligt många gånger och också fått hjälp med att bearbeta. – Vi satt och käkade frukost på stranden. ?Hannes hade sovit över hos farmor och farfar så han var i hotellet bredvid när vattnet drogs ut och alla sprang ner till stranden. – Lokalbefolkningen plockade fisk i fårorna. Jag frågade dem hur det kan vara så lågt vatten och fick alla möjliga svar, bland annat att det var fullmåne. Marko Kärkkäinen fotograferade de militär­båtar som fastnat på så många tv-tittares näthinnor. När militärbåten han fotograferade stjälpte insåg han hur stor vågen var. – Vi sprang som alla andra. Vi tvingade oss genom folkmassan som samlats på stranden. Det som hände var ofattbart. Jag höll fast Sussis ryggsäck men måste släppa taget till slut. Marko var vid medvetande under hela den fruktansvärda upplevelsen. Flera gånger var han under vatten innan han kom upp på en hög med bråte. Med skadade ben, örat lös­rivet och kroppen full av rivsår tog han sig upp i bergen på ett bilflak. På samma bil fanns också hans far. Hemma i Sverige grydde annandag jul och nyheterna började sända de första uppgifterna om undervattensjordbävningen som mätte 9 på richterskalan och var en av de största som någonsin inträffat. De första nyheterna talade om tiotusentals döda. Sedan steg siffran till 100 000, 200 000, kanske 300 000. ?Fem miljoner hade förlorat sina hem. Sven och Karin Bergström satt hemma vid tv-apparaten och förstod lika lite som någon annan vad som hände i Sydostasien. Deras dotter Viola Hellström, som jobbar i IT-branschen, tillbringade de följande två ?dygnen i telefon och vid datorn för att få uppgifter om sina anhöriga. När flodvågen hade dragit sig tillbaka låg den 20 månader gamla Hannes i en grop bland omkomna och skrek. En thailändsk kvinna uppfattade att han ?levde och uppmanade en man att hämta ?honom. Hannes fördes till sjukhus där ?chefens fru satte ut en bild i en nättidning för att försöka få reda på vem pojken, som ännu inte kunde tala, var. Hemma i Stockholm satt Viola Hellström och såg bilden av sin älskade systerson på nätet. ”Jag vet inte under vilka förhållanden Hannes hittats. Jag har släppt alla detaljer. Vi trodde aldrig vi skulle få se den lilla killen vid liv” sa Viola Hellström till VBL den 28 december 2004. Hannes farbror och hans fru, som var bosatta i Thailand, tog sig till sjukhuset för att ta hand om Hannes. Farmor Raija Kärkkäinen låg vid det tillfället på samma sjukhus men det visste ingen i det katastroftillstånd som rådde. Marko Kärkkäinen låg på ett annat sjukhus när han fick veta att sonen överlevt men han hade inga möjligheter att få träffa honom. Hannes mamma var försvunnen. När den övriga familjen återvänt till Sverige åkte Sven och hans dotter Viola tillbaka för att söka. – Vi letade i tre dagar och sedan hittade jag henne. Jag är glad att det var jag som hittade henne. Men efter det tappade myndigheterna bort henne ännu en gång innan vi fick hem henne, säger Sven Bergström. Han blir fortfarande så upprörd att han tar till ett kraftuttryck när han berättar om myndigheternas agerande. Av de över 500 svenskar som omkom befann sig de flesta i Khao Lak och de bilder Sven Bergström samlat i sitt album är smärtsamma att se på. Han kunde identifiera sin flicka på att hon som barn hade fått två fingrar i kläm under en tv-apparat och på en ring från Gotland som var unik för henne. – Vem vill ha thaimat, jag åker och hämtar, säger Karin plötsligt och tar oss tillbaka till vardagen. Hannes är snabbt upp med handen. Han ?älskar maten i Thailand, han älskar havet och han varit i Thailand sju gånger efter tsunamikatastrofen tillsammans med sin far. Familjen har hållit kontakt med Kita, som räddade honom och såg till att han fördes upp i bergen och vidare till sjukhus. Kita driver en salong vid Nang thong-­stranden i Khao Lak. Också Hannes har ?träffat henne flera gånger. I år har Hannes och Marko valt att inte åka till Thailand. – Vi var där vid minneshögtiden ett år efter tsunamin men för oss är Sussis födelsedag den 22 juli den viktigaste dagen. Då brukar vi ?sätta ut ljus i vattnet.