Två enorma tektonikplattor 30 kilometer ­under den Indiska oceanen har pressats allt hårdare mot varandra i åratal. Den ena plattan har böjts som en fjäder. Trycket är enormt. Bristningsgränsen nås 7.58 lokal tid den 26 december 2004 utanför Sumatra. Den ena plattan slår ut i en båge och havsbottnen stiger med 20 meter. Jordbävningen mäter 9,0 på Richterskalan omedelbart och utan förvarning. Vattnet har inget annat val än att röra på sig. Inom några minuter har vågen börjat rulla. Den är bara 50 centimeter hög men rör sig till en början i en hastighet av 800 kilometer i timmen. När vattnet blir grundare saktar hastigheten ner till hälften och blir en hög vägg av förstörelse. Kriminaltekniker Johan Solvin har julledigt hemma i Österbotten när vågen träffar bland annat Thailand, Indonesien och Indien och skördar sammanlagt omkring 250.000 liv. Han ser på tv vad som händer men har ingen aning om omfattningen eller att han kommer att befinna sig bland förstörelsen om några dagar. Ett par dagar senare skickar DVI-gruppens (Disaster Victim Identification) chef på Centralkriminalpolisen ut ett internt pm. Finland har fått begäran om hjälp med identifiering av kroppar i Thailand, och tillgängliga kriminaltekniker ombeds ställa upp. Solvin, medlem i gruppen sedan 1999, säger ja på stående fot och strax efter nyår anländer han till Thailand. – Jag har aldrig ens ställt mig själv frågan varför jag ställde upp. Det var helt självklart för mig. Jag ville åka för att jag är lojal och för att det kändes som min plikt som medlem av identifieringsgruppen, säger Solvin. Ingen av teknikerna var beredda på vad som väntade dem. Vattenmassorna hade sköljt bort allt: Hus, bilar, lagerbyggnader, det fanns bråte överallt. Under all förstörelse fanns det döda människor. – När jag kom dit försökte jag tänka mig in i hur jag skulle ha agerat om jag varit där när vågen kom. Att jag skulle ha försökt klättra upp någonstans för att nå högre höjd och undkomma vattenmassorna. Men det fanns inget att göra, det såg jag direkt. Vattnet hade blåst ut hela våningar med allt innehåll. Det fanns ingenstans att ta vägen. Identifieringsoperationen påminde inte om något man ser på teve. Kropparna samlades ihop i långa rader på till exempel tempelområden. Det var bråttom att påbörja identifieringen med tanke på att kropparna låg i solen i 40 graders luftvärme. De blev snabbt bruna och svarta. I ett skede försökte man frysa ner liken med hjälp av torris men det hjälpte föga i hettan och fukten. Det fanns många grupper inom räddningsoperationen. En del samlade och gick igenom avlidnas ägodelar för att sedan skicka dem till de anhöriga. Andra, som Solvin, jobbade med identifieringen av de tiotusentals liken tillsammans med tandläkare och obducerande rättsläkare. Obduktionerna genomfördes i provisoriska förhållanden. Den första tiden, när teamen ­obducerade utan luftkonditionering, var jobbig inte minst på grund av den kväljande stanken. De jobbade fyra dagar i sträck och tog sedan en dag ledigt. Arbetsdagarna var i regel 12–13 timmar långa och hettan obönhörlig. – På en bra dag hann vi med åtta kroppar. På de sämsta dagarna hann vi med bara två. Då kändes det inte bra. Grupperna hade fått förhållningsorder från psykologer också. Högst två veckor på ort och ställe, sedan skulle manskapet bytas ut för att undvika svåra trauman. Också den finska ­polisprästen var på plats. Solvin stannade i över tre veckor och led inga men. – Det var ju inte de första kropparna jag hade sett i mina dagar. Och sedan handlade det ju inte om brott heller utan om hur små vi människor är när naturen rör på sig. Dessutom var ­lokalbefolkningen så otroligt hjälpsam och tacksam. Vi var enormt uppskattade. Det minns jag bäst av tiden där. – Men det är klart ... antalet kroppar gjorde det svårt ibland. Vi skrattade inte så mycket annars heller men det blev alltid extra allvarligt när vi fick in små liksäckar. Då visste vi att det var fråga om ett barn. Men jag fokuserade hela tiden på en kropp i taget och det hjälpte. Alla tekniker hade det inte så lätt. Vissa fick svårt att sova, och andra problem. De tvingades åka hem. Det blev för mycket. Det var ett smutsigt jobb. Kropparna var täckta av gyttja och slam. De putsades för att teknikerna skulle få deras fingeravtryck och sedan letade man efter identifierbara kännetecken på kroppen. – Tatueringar, klockor, ärr, smycken ... om mamman hade skrivit barnets namn på ­något klädesplagg. Allt sådant gjorde identifieringen lättare. Men enligt Solvin fanns det tekniker som ­hade det värre. – En del tekniker på hemmaplan åkte hem till försvunnas anhöriga eller till försvunna ­familjers hem och var tvungna att till exempel ta fingeravtryck från barns skolböcker för att jämföra dem mot kropparna i Thailand. Det var ett känslomässigt tufft arbete. Om jag hade tvingats välja hade jag ändå åkt till Thailand, säger Solvin. Solvin lämnade Thailand den 26 januari 2005. Inte heller i efterhand har han lidit av tiden och det han såg efter tsunamin. Eller som han själv uttrycker det: – Åtminstone har inte frun klagat på att jag blivit konstigare. Solvin jobbar i dag fortfarande som medlem i DVI-gruppen och är gruppens man i Öster­botten vid Österbottens polisinrättning.