Han var årsbarn med Frank Sinatra, Billie Holiday och Edith Piaf, på hemmaplan också Toivo Kärki och Tapio Rautavaara, och det finns de som säger att om Olavi Virta hade varit född i USA hade han varit lika stor som den förstnämnde. Bägge hade dessutom Bing Crosby som tidig förebild. Men Virta var stor bara på hemmaplan och detta efter att ha hittat en egen sångstil med en betydligt större röst än 30-talscroonern Crosby. Hans spikraka karriär började dessutom dala efter bara ett tiotal år på topp. Schlagerkungen detroniserades av en annan monark, kung Alkohol. Lasse Erola har, lagom till 100-årsminnet, kommit med ett bidrag till biografifloran med en illustrerad och behändig volym som ger Virtas liv i ett nötskal och som dessutom innehåller kompletta diskografier och filmografier. Det finns ingredienser i Olavi Virtas (tidigare Ilmén) bakgrund som kunde sägas förutspå framtida problem. Fadern, skomakare liksom sin far och sina bröder, rödgardist som aldrig grep till vapen, försvann i ett tidigt skede och blev en icke-person i familjen som nu antagit namnet Virta, och farfadern liksom Olavis farbröder var benägna på brännvin och blev tidigt alkoholiserade. Det är ändå en efterhandskonstruktion – till en början log livet mot den musikaliskt begåvade Olavi som ganska tidigt kunde lämna levebrödet som elektriker på Strömberg i Helsingfors och bli schlagersångare på heltid. Sin första skiva gjorde han redan våren 1939, men den unga trettiotals-Virta gav bara en liten försmak av vad som komma skulle. Som hemgjord crooner är hans röst tunn och föga personlig. Som andra män av sin generation gav Virta flera år av sitt liv åt kriget, men försvarsmakten insåg hans talang så att han under största delen av sin tjänstgöringstid utnyttjades för att underhålla sina vapenbröder. Samtidigt utvecklades han som sångare för att slå ut i full blom först på femtiotalet. De gyllene åren inföll i Erolas historieskrivning 1950–1958. Virtas röst hade haft den pondus och det djup den unge sångaren saknat, och Erola skriver hur han var en av de första sångarna i Finland att uppmärksamma mikrofontekniken ”Han lärde sig hur viktigt det var att kunna förena rätt andningsteknik med rätt ljudvolym och avstånd till mikrofonen.” Virta var en stor liten man – blott 166 i strumplästen, men med sin hjälteutstrålning och charm hade han karisma som tillsammans med hans fantastiska röst gjorde honom till dansbanornas konung på femtio­talet. Hans röst var märgfull, hans frasering perfekt. Under andra omständigheter kunde han ha blivit en världsstjärna. Hans inspelning av ”Hopeinen kuu” (1960) valdes 2006 i en omröstning som Radio Suomi till alla tiders finska schlager. Det är rätt att hålla med. Till att börja med var det uttryckligen turnéerna som gav pengar, i början av femtiotalet gjorde bland annat importbegränsningar att den finländska skivförsäljningen var blygsam. Snart blev det ändring på det, och pengarna började välla in. Dessvärre också ut. Virta var oförmögen att hushålla med pengar. Flera gånger startade han företag kring musiken, alltid med stor entusiasm i början, men sedan med avtagande intresse. Medan affärerna löpte bra kunde han komma in på eftermiddagen, kolla kassan och stoppa alla pengar i fickan. Eventuella räkningar var det inte så noga med. Virta älskade också att hålla hov och omge sig med beundrare som skodde sig på hans välvilja. En man med Virtas utstrålning drar till sig kvinnor och han hade ingenting emot att ta för sig. Familje­livet blev trassligt, hustru och barn flyttade till Sverige och hans alkoholproblem blev allt påtagligare. Ohälsan hann ikapp mannen som tidigare hade förmågan att svepa hur många groggar som helst till synes att utan bli påverkad. Början på slutet var en skandal som Virta var mer eller mindre oskyldig till. Under en spelning i Ilomants i november 1959 var bandets dragspelare så berusad att han inte klarade av att uppträda, och Olavi Virta fick ställa in. I Ilta-Sanomats skrivning var det Virta som hade varit berusad, och den versionen levde vidare i andra tidningar och ryktessvängen. Virta var stämplad, inte helt utan egen förskyllan men ändå felaktigt utpekad. I början av 60-talet hade han kvar en del av sin forna tjusning, men efter 1965 gick det snabbt utför. Han var utan pengar, alkoholiserad och led av diabetes och levercirros. I Peter von Baghs dokumentär från 1972 är det en ömklig åldring som tagits om hand av den tjugo år äldre änkan Hulda Simula i en träkåk på Pispalaåsen i Tammerfors. När han går bort senare samma år är han bara 57 år gammal men ser ut att vara jämngammal med sin välgörare. Man hade förunnat honom ett vackrare slut.