Det här är en argumenterande text. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Raderna hör till de mest kända av Tomas Tranströmer, jag har själv citerat dem flitigt. De får alltid någon att tystna i grubblerier eller skriva ett hjärta på Facebook. Det är så ett starkt språk fungerar, det öppnar dörrar i oss. Dörrar till okända rum vi sällan hittar in till. Hur gjorde han det? Hur var det han skrev? ”Men skrivaren är halvvägs i sin bild och färdas där på en gång mullvad och örn.” Han gräver i det mörka, hans blick kan flyga och se sammanhangen. Vad behöver vi poesi till? Vad behöver vi ord utan effektivitet, strategi, strukturreformer, tillväxt och synergieffekter till? Kanske jag inte är ensam om att vara trött den här våren (jag vet att jag inte är det). Känna att den är kall, hård och sträng. Vi är många som lever med konsekvenserna av att världen förändrats, att man inte handlar i lokalsamhället,att företag säljs till utlandet, att man inte vill betala för journalistik, att man inte känner gemenskap med någon eller någonting. Att man saknar värde. Kanske jag inte är ensam om att känna att världens kaos (syriska flyktingbarn, utfattiga romer, Boko Haram, IS, judehat, nersmutsade hav, plågade djur) är för svårt att hantera. (Jag vet att jag inte är det.) ”Vi är på en fest som inte älskar oss.” Vi är många som famlar i det här mörkret i bland. Vi famlar kanske efter en kattbild, en kram, en hobby, en rund babyfot, en flaska, en gud för att orka vidare. Eller en dikt. "Det kom en dröm. Han var på en sjöresa. I det grå vattnet uppstod en rörelse och en röst sa: Det finns en som är god. Det finns en som kan se allt utan att hata.’” Tomas Tranströmer skapade inga jobb. Journalisten och författaren Jan Sjölund, som hade en nära relation med honom, har i svenska Arbetarbladet skrivit den kanske bäst förklarande artikeln om varför Tranströmer var en så viktig författare, varför hans dikter är odödliga trots att diktaren är död. "De hade en våldsam kraft i mig. Det var som om någon äntligen gick i brutal dialog med den ångest jag kämpade med. Någon som inte var det minsta rädd. Någon som med formuleringar, bilder och en okuvlig tro visade mig på den svåraste av tekniker: konsten att översätta mörker till ljus." För det är det det handlar om i Tranströmers diktning, gång på gång: Att översätta mörker till ljus. Privat mörker, andras mörker, politiskt mörker, gemensamt mörker. Att översätta det till ljus.” Den här helgen handlar för många om att gå från mörker till ljus. Det har kanske aldrig passat bättre att sjunka in i Tomas Tranströmers livsverk. Där finns ett ständigt närvarande gudstema, ett tvivel och ett kanske. Och en tröst. ”Ett bibelord som aldrig skrevs: ’Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.” Ett starkt drag av att det finns någonting vi bara kan ana oss till. Tranströmer förlorade förmågan att använda sin högra hand efter en hjärnblödning 1990. Redan år 1969 skrev han Vinterhandskonsert som slutar med dessa rader: ”Den vänstra handens arbete kommer i fragment eller lyser som en regnbåge. Vad gör min vänstra hand, där hjärtat sitter? Min hand spelar högt.” Poesin bär på mer än vi anar. Eller kanske det vi anar, men inte kommer åt på något annat sätt. Jag bläddrar vidare i min samling, läser en dikt som Tomas Tranströmer lär ha arbetat med i tio år. Tio år! Vilken mängd stresstext vi ändå omges av dagligen, text som knappras ut på en instabild, en facebookstatus, en nyhets-?artikel, en blogg, slukas och får informationsmätaren i vårt huvud att slå på rött innan dagen är över. Dikten heter Galleriet, och den börjar så här: ”Jag låg över på ett motell vid E3”. Den har något att säga. ”Den här kvinnan köper och köper saker för att kasta i gapet på tomrummen som smyger bakom henne.” När oväntade ord kombineras, när galaktiska stjärnbilder ur det tyst gapande universum som omger oss förenas med vardagliga detaljer, händer det mirakel. Gång på gång i Tranströmers diktning. ”Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.” Men det växer. ”En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen: Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’”