Yttrandefrihetens hjälte eller en främlingsfientlig provokatör? ”Kontroversiell” är väl bara förnamnet då man ska beskriva den svenska konstnären Lars Vilks, 69. Han var etablerad konstnär och konstteoretisk pedagog på akademisk nivå när han 1980 började bygga sin enorma träskulptur Nimis, mitt i ett naturskyddsområde i Kullabergs naturreservat. Myndigheternas försök att stoppa bygget blev en del av det konceptuella konstverket. Vilks är uttryckligen provokatör. 2007 blev han världsberömd sedan Nerikes Allehanda publicerat en Vilkskarikatyr där han placerat profeten Muhammeds ansikte på en rondellhund. Publiceringen var ungefär samtida med de danska Muhammedkarikatyrerna. Efter publiceringen utsattes Vilks för flera hot och attacker. I vintras undkom han ett mordförsök i Köpenhamn. Vilks åtnjuter sedan länge omfattande polisbeskydd som kostar de svenska skattebetalarna tiotals miljoner kronor om året. I tisdags besökte Vilks Finland, inbjuden av sannfinländske riksdagsledamoten Mika Raati­kainen. Också den tillställningen omgavs av omfattande säkerhetsåtgärder med ett stort polisuppbåd och strikt kontroll av dem som deltog. En bombhund ingick i bevakningen. Vilks uppträder som en yttrandefrihetens vite riddare. Han säger i Helsingin Sanomat (15/4) att ”rädslan för terrorister stänger munnar. Man får ändå inte ge efter för rädslan”, och understryker att terroristerna lyckats med sina målsättningar om man börjar förhandla med dem. Vilks talar för den totala yttrandefriheten och säger att minsta försök att inskränka på den är att ge djävulen lillfingret. Det är en sympatisk men inte hundraprocentigt oproblematisk attityd. Det finns inget, absolut inget, försvar för våldsamma eller väpnade attacker mot någon för att denne uttalat obekväma, olämpliga eller ens kränkande åsikter. Det finns inget som helst försvar för vinterns attacker mot Charlie Hebdo och det danska möte som Vilks deltog i. Men man måste också kunna diskutera vilket ansvar den person bär som tänjer yttrande­­friheten till dess yttersta gränser. Är alla opinionsyttringar lika värda? Är en flyhänt karikatyr ett lika tungt inlägg i debatten om islam som en djupgående analys av islamismen som förtryckarsystem? Det är frestande att svara nej. Ytliga provokationer leder till repressalier som hämmar också den seriösa och nödvändiga debatten. Men svarar man ja hamnar man på ett sluttande plan. Var drar man gränsen för tillåtna provoka­tioner? Ska den gränsen vara beroende av de ”kränktas” tilltänkta farlighet? Kränktheten och gränserna för vad som får sägas fluktuerar med politiska och etiska konjunkturer. För det mesta har det här varit en positiv utveckling, vi har genom att hyfsa språkbruket rensat ut en hel del förlegat tankegods. Helt lyckas detta aldrig, det kommer alltid att finnas de som kan uttala ”afrikansk-amerikansk” så att det låter som ”nigger”. Lars Vilks tassar på i yttrandefrihetens utmarker. Paradoxalt nog är hans provokationer ett hot mot yttrandefriheten då de används som förevändning att strypa mer välartikulerad och genomtänkt kritik. Vilks rondellhund biter tillbaka.