I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet svepte en radikal våg genom Europa. Tiden var den snabba polariseringens, efterkrigsungdomen sökte sig i stora skaror under röda fanor och en allmän, ofta humanitärt inriktad radikalism fick i många länder extrema former där studenter och andra ungdomar sökte sig till barrikaderna. I Paris brändes bilar och gatstenarna flög genom luften. Men radikaliseringen stannade inte vid det. I många länder svor man i talman Maos namn och formade allt mer sekteristiska grupper som inte drog sig för dödsbringande våld. Vi fick en våg av europeisk terrorism. Sekterismen var stark även i Skandinavien även om vi undkom rena terrordåd. Också i Finland radikaliserades ungdomen, men radikaliseringen tog helt andra former än i våra nordiska grannländer. De maoistiska eller trotskistiska aktivisterna gick nästan att räkna på fingrarna, i stället blickade man närmare österut och lutade sig mot Sovjetkommunismen. Man orerade nog om revolution, men protesterna sökte organiserade former med förankring i fackföreningar – där man ibland betackade sig för det lite yrvakna stödet – och parlamentariskt organiserade former. Vid samma tid fick kommunisternas parlamentariska organisation DFFF, Folkdemokraterna, som också omfattade mer moderata socialister, in en fot i regeringen. Folkdemokraterna satt i flera regeringar utan att leda Finland till revolutionens brant. Vi ska inte blunda för det sovjetiska inflytandet i Finland under kalla kriget, men president Kekkonens beslut att ta in DFFF i regeringen var, sett så här i backspegeln, ett elegant sätt att tämja kommunisterna genom det man brukar kalla repressiv tolerans. I den toppstyrning som präglade den kommunistiska rörelsen nöjde sig till och med den minoritetsfalang som lite felaktigt kallades stalinister med att råskälla. Där studenter på kontinenten sökte sig till militanta grupper nöjde sig deras finländska kamrater med att skandera slagord. Lite senare fick Finland sin första våg av populism när landsbygdspartiet SMP under grundaren Veikko Vennamos son Pekkas ledning efter succé­valet 1983 fick två platser i Kalevi Sorsas fjärde regering. Det blev början på slutet för partiet. SMP kramades till döds. Det räckte länge innan Timo Soini förde Sannfinländarna, som grundats på SMP:s ruiner, till sin sensationella valseger 2011. Nu framförs de mest radikala synpunkterna i den finländska valrörelsen av sannfinländare. Det är i leden bakom Soini man finner riksdagsledamöter som kräver hårdare tag mot invandring och rent främlingsfientliga och rasistiska röster. Det finns ännu mer radikala organisationer, men deras roll är ändå mer eller mindre marginell. Under de fyra år som gått har ordförande Soini kämpat för att göra sitt parti regeringsdugligt och salongsfähigt. Riktigt helhjärtat har arbetet kanske inte varit, han vägrar fortfarande att ta avstånd från alla stolligheter högprofilerade medlemmar av partiet presterar, men själv står han i alla fall för en ganska sansad politik. Tanken på Sannfinländarna i regeringen kan vara skrämmande, men Juha Sipilä har svårt att kringgå ett parti med 38 mandat då han ska bilda regering. Klart är ändå att om Sannfinländarna ska med måste de anpassa sig till den politik statsministern och de övriga regeringspartierna kan enas om. Ska Juha Sipilä bli mannen som tämjde Sann­finländarna?