I dag utnämner presidenten Finlands sjuttiofjärde regering, den smalaste sedan Matti Vanhanens första 2003–2007, den första där Sannfinländarna medverkar och den första regeringen utan SFP sedan 1979. Den nya regeringen kan bli historisk också på andra grunder än de här statistikknopparna – den har också åtagit sig rekordhårda målsättningar när det gäller att spara. Uppsåtet måste anses vara gott, att lyfta Finland ur den djupa svacka vi befinner oss i. Regeringen vill bryta skuldsättningsspiralen och skapa tillväxt och jobb som ska trygga välfärden. De flesta är överens om behovet av att bromsa den ökade lånebördan, och högljudda olyckskorpar ser Greklands öde bakom knuten. Några svär fortfarande i Keynes namn, pekar på de låga räntorna och menar att Finland gott och väl har råd att stimulera. Bland annat säger professor Göran Djupsund i torsdagens ÖT att ”en lång rad internationella erkända ekonomer är tveksamma till om nedskärningar är rätt sätt att få ned ekonomin”. Men även om man godtar idén om att det nu är hårda bud som gäller väcker regeringens planer många frågor. Under regeringsförhandlingarnas gång har man förklarat att ”alla” tvingas delta på jämlika grunder i sparbetinget. Det stämmer säkert, men i den processen är somliga nog mer jämlika än andra. Alla drabbas, som rubriken lydde i gårdagens ÖT, men olika hårt. Större dagvårdsgrupper, höjda dagisavgifter, höjda avgifter för vård och sänkta ersättningar och minskat studiestöd är exempel på åtgärder som känns mera ju mindre du tjänar. Andra åtgärder kan bli kontraproduktiva och slå tillbaka i framtiden. Vad betyder nedskärningarna i pengar till utbildning och forskning för vår framtida tillväxt? Regeringen hotar också med ytterligare nedskärningar på 1,5 miljarder om arbetsmarknadsparterna inte når något samhällskontrakt. Ett sådan vore säkert bra, men ska man uppnå ett avtal ska det kräva eftergifter av alla parter, inte bara återhållsamhet i lönekraven. Medborgarna hotas också av ojämlik behandling då regeringen vill riva upp systemet med öronmärkta pengar för kommunerna och göra satsningar som nu är lagstadgade frivilliga. Vad händer med folkbildningen om det inte finns bindande krav på biblioteksverksamhet? Kan medborgarna anses jämlika om kommun A fortsätter med biblioteksverksamhet som förr och kommun B anser det överflödigt? Den slutliga ministerlistan stod klar då denna text redan var färdigt inbruten på sidan, men redan i onsdags höjdes många ögonbryn över minst en av ministersutnämningarna; Sannfinländarnas val av arbets- och justitieminister. Erkänt kompetenta, erfarna och effektiva juristen och vicehäradshövdingen Anna-Maja Henriksson (SFP) ersätts av pappersarbetaren och laboranten Jari Lindström. Man kan inte bara ifrågasätta hur långt Lindströms politiska erfarenhet efter en valperiod i riksdagen kompenserar hans avsaknad av utbildning i juridik. Lindström har också uppmärksammats för att 2011 ha varit en av sju riksdagsledamöter som i en enkät sagt sig förespråka dödsstraff. Även om man nu inte ska dra alltför långa växlar på ett enskilt enkätsvar bidrar det inte till att öka trovärdigheten för Lindström som justitieminister.